Negativ rättskraft

När en dom vunnit laga kraft vinner den också så kallad ”negativ rättskraft”. För brottmålens del är den negativa rättskraften reglerad i rättegångsbalken 30 kap. 9 §, som stadgar:

”Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.”

Lagrummet ger uttryck för ”orubblighetsprincipen” – en domstols dom är avsedd att slutligt reglera den fråga som har avgjorts genom domen, dvs. vara ”orubblig”. Detta åstadkoms genom att den lagakraftvunna domen hindrar nya rättegångar avseende samma gärning (domen är ett så kallat tvingande rättegångshinder).

Syftet med den negativa rättskraften är att skapa trygghet i samhället. Människor skall helt enkelt kunna utgå ifrån att vad en domstol har avgjort genom dom inte kommer att ändras. Även om denna tankegång är god kan dock inte orubblighetsprincipen gälla utan undantag. I vissa situationer skulle det nämligen framstå som stötande om en dom, som i efterhand exempelvis visat sig vara oriktig, inte ändrades. Av detta skäl finns s.k. ”extraordinära rättsmedel”, som bryter igenom den negativa rättskraften. Två exempel på sådana rättsmedel är resning och klagan över domvilla.

Resning

Resning till förmån för den tilltalade regleras i rättegångsbalken 58 kap. 2 § och kan beviljas i fem olika situationer:

1. Vid brott (om domaren, åklagaren eller försvararen i målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse som kan antas ha inverkat på målets utgång).
2. Vid jäv (om domare eller åklagaren har varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång).
3. Vid falsk bevisning (om skriftlig bevisning som åberopats i målet varit falsk eller om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk har avgett falsk utsaga på ett sätt som kan antas ha inverkat på målets utgång).
4. Vid ny bevisning eller nya omständigheter (om ny bevisning eller nya omständigheter åberopas och materialets förebringande (a) sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikändes eller till att brottet hänfördes under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det (b) finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts).
5. Vid felaktig rättstillämpning (om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag).

Resning till förmån för den dömde kan sökas när som helst efter att domen vunnit laga kraft, utan någon begräsning i tiden. Om den lagakraftvunna domen har meddelats av en tingsrätt söks resning i hovrätt och i annat fall hos Högsta domstolen. Om ansökan bifalls förordnas vanligtvis att målet skall tas upp på nytt av den domstol som senast dömde i målet.

En offentlig försvarare kan i normalfallet inte förordnas i ett resningsärende.

Klagan över domvilla

Klagan över domvilla regleras i RB 59 kap 1 §. Domvilloreglerna tar – till skillnad från resningsreglerna – framförallt sikte på olika brott mot rättegångsbalkens regler (s.k. grova rättegångsfel). Tre exempel ges:

1. Att målet har tagits upp trots att det har förelegat ett tvingande rättegångshinder (exempelvis i form av negativ rättskraft);
2. Att domen givits mot någon som inte har varit korrekt stämd och inte heller har fört talan i målet, alternativt om någon, som inte har varit part i målet, lider förfång genom domen.
3. Att domen är så oklar eller ofullständig att det inte framgår hur domstolen har dömt.

Om något av dessa rättegångsfel har förekommit skall domen undanröjas. Detsamma gäller om det förekommit något annat grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Typiskt sett är ett rättegångsfel att betrakta som grovt om domstolen brutit mot någon särskilt viktig regel i rättegångsbalken, exempelvis när centrala rättssäkerhetsgarantier har åsidosatts.

Till skillnad från vad som gäller vid resning till förmån för den tilltalade måste klagan över domvilla vanligtvis föras inom sex månader från det att domen vann laga kraft. I likhet med en ansökan om resning skall dock en klagan över domvilla ges in till hovrätten när klagomålet avser tingsrättens dom, och annars till Högsta domstolen.

En offentlig försvarare kan inte förordnas i vid klagan över domvilla.